När det gäller graviditeten så var den oplanerad. Vi kände att vi var nöjda med våra tre kids och blev minst sagt överrumplade av det positiva testet.
Självklart visste vi att det fanns en chans/risk men eftersom det tog så pass lång tid att få Liten och att jag ammade henne länge trodde jag att den var i det närmaste obefintlig.
Då vi befinner oss mitt i en flytt, en helt ny livsstil egentligen och att jag börjat jobba gjorde att det kändes väldigt olägligt. Jag hade just slutat amma Liten och fått tillbaka min kropp, druckit vin till några middagar och började se slutet på sömnlösa nätter.
Är man dessutom en person med ett stort kontrollbehov kom beskedet lite som en chock. Det tog alltså ganska lång tid för mig att landa i graviditeten.
Till saken hör att jag från ungefär en vecka efter det positiva grav.testet har mått riktigt illa. Magsjukeillamående dagligen. Jag har mått illa under mina tidigare graviditeter men det här är mycket värre och jag har svårt att hantera det. Jag ville så gärna gå i mitt huslyckorus och fixa och plocka med grejer nu när vi flyttat in men orken finns inte där. Illamåendet tar över och det gör mig både ledsen, nedstämd och arg.
Visst kommer det går över, om inte förr, så senast i december då mini ska titta ut. Det gäller väl att ta en dag i taget även om det för tillfället är riktigt tungt.
Nu har ju jag fått missfall tidigare och vågar därför inte ropa hej än, även om jag redan nu har en synlig gravidmage och löjligt tydliga symtom tror jag inte på det förrän jag ser det själv. Ser därför fram emot det ultraljud vi ska få göra om tre veckor, se om det finns ett pickande hjärta
Det är alltså inte barnet i sig som är ovälkommet på något som helst vis utan det grava illamåendet och min energilöshet. Det är den känslan som lägger en negativ dimma över det mesta.
Men glad är jag, tänk att vi (om allt går hela vägen) ska få en liten-pytte-mini-bebis med tre äldre syskon. Det tycker jag är stort.
- vs -
