2011-07-13

10 - Oro

När jag vaknar kl 5 klarvaken fylld av känslan att bebis hjärta slutat slå är det lätt att påstå att dagen kommer bli rätt tung.

Det har gått alldeles för lång tid utan att jag känt av något sprittelsprattel och det gör mig orolig. Samtidigt vet jag att de flesta förstagångsgravida inte känt något alls såhär i vecka 16 men för mig blir kontrasterna tydliga. Hur har h*n det där inne? Lever h*n?

Läste en krönika i Amelia som Malin Wollin skrivit, hennes fjärde barn dog i magen sent (v 19 tror jag) och jag vet att det väcker många tankar/känslor. Fy fan vad det måste vara hemskt. De två missfall jag själv varit med om har skett relativt tidigt. De har gjort ont i hjärtat men då är ändå sorgen ens egen, det är oftast inte så många som vet om graviditeten i det läget.

Om bebis skulle dö tror jag att det svåraste skulle vara att se mina barns reaktioner och deras sorg för de är så engagerade i sitt växande syskon. Jag håller tummarna och försöker vara positiv, njuta av den förväntan och längtan hela familjen känner inför bebis.

Nu har jag skrivit barn och död tillsammans flera gånger och det får fungera som terapi inför natten.

Jag lyckades somna om imorse och vill gärna tro att jag kände ett litet sprittande idag på eftermiddagen och tänker att det som händer händer.
- vs -

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kul att du tittade in här, om du lämnar en kommentar är det lätt för mig att hitta tillbaks till dig!