2012-01-16

Post partum

När jag fick min dotter har jag i efterhand förstått att jag drabbades av en slags post partum-depression.

Det yttrade sig främst så att jag hade enormt svårt att vara ifrån henne, jag fick fysiskt ont om någon annan än hennes pappa höll henne. Jag gick inte hemifrån de första tre månaderna av hennes liv, förutom de gånger vi åkte bil med pappan.

Min fantasi hade inga gränser och jag såg faror i allt. Om jag skulle ner i vår trappuppgång för att hämta posten var jag övertygad om att hissen skulle rasa ner och krossa barnvagnen precis när vi gick in. Jag kunde inte gå i nerförsbackar för naturligtvis skulle jag råka snubbla och tappa taget om vagnen och självklart for den iväg ner på tunnelbanespåret och mosades. Det finns massor av exempel på de absurda tankar jag hade och de gjorde att jag skapade alltför starka band mellan mig och min dotter.

Allt lättade dock efterhand, vi gick ut och vi var inte längre låsta vid varandra men sen skulle hon börja på dagis.

Två år gammal och ett halvår tidigare än planerat hade jag enormt svårt att släppa taget. Naturligtvis kände min dotter av min skräck inför det här okända och inskolningen tog nästan 6 månader. Från att ha gråtit från lämning till hämtning till att hon tyckte att det var okej att stanna där och tills slut faktiskt ha roligt. Att det till slut gick över beror nog delvis på att jag kände ett större förtroende för personalen och såg det vettiga i den egentid jag fick när hon var där.

Den ångest jag känt för min stackars dotter som faktiskt kom i kläm mellan hennes mammas rädsla och friheten är stor men jag vill gärna tro att jag lärt mig något.

När vår son föddes visste personalen på bb om detta och ville ha mig kvar på avdelningen fem dagar efter förlossningen. Det kändes tryggt. Det förhållande jag har till honom är helt klart sundare.

Den här gången, och det här landstinget, var inte intresserade av min historik så det har varit upp till mig och min man att hålla koll på mitt psyke. Nu är det så att jag känner igen känslorna jag hade under min äldsta dotters första tid och måste göra mitt bästa att hålla rädslan borta. Jag har ju som sagt lärt mig av mina "misstag" och det mående jag tidigare haft och vägrar låta det hända igen. För min skull men allra främst för min dotters skull.

Som tur är så har jag världens bästa man som ser mig och stöttar på det milda sätt jag behöver.
- vs -

1 kommentar:

  1. Förstår att det måste ha känts väldigt tungt, men skönt att du fick hjälp och stöd från bb med andra barnet! Riktigt synd däremot att de senaste inte brydde sig på samma sätt, för det kan man tycka att de verkligen borde göra!

    Skönt att du är medveten om känslorna, och att din man stöttar dej! KRAM!

    SvaraRadera

Kul att du tittade in här, om du lämnar en kommentar är det lätt för mig att hitta tillbaks till dig!