2012-06-04

Att omvärdera vänskap...

Riktiga vänner, nära vänner är sådana människor jag vill kunna vara totalt öppen och ärlig tillsammans med. Jag ska kunna berätta vad som helst och kunna lita på att det inte förs vidare.

Att behöva tänka på vad jag kan och inte kan säga ligger inte för mig. Jag vill inte vara tvungen att sålla, överlägga med mig själv och bita mig i tungan. Är du min vän så är det allt eller inget som gäller.

Vitt eller svart. Inga förbannade gråzoner.

Idag fick jag omvärdera en vän och det förtroende jag hittills känt för henne. Det gör ont.

Allt ställs på sin spets och jag blir plötsligt osäker på allt. På hela vår tillvaro här i byn, vår framtid här. Jag är möjligen dramatisk men när det gör ont i både hjärta och mage så är det allvar.

Imorgon kanske jag kan se allt i ett nytt ljus men just nu är det mörkt och det svåraste är att jag inte kan prata med någon om det här. Inte ens med vännen i fråga. Hur kan jag då lösa något?

Antingen så struntar jag i hela saken och går vidare på samma sätt som hittills, med samma förtroende och vänskap som vi byggt upp. Eller så får jag ifrågasätta vad vår vänskap baserats på och i fortsättningen bita mig i tungan och skapa ett avstånd. En gråzon. 

Det här är inte roligt men om jag ska plocka det positiva så är jag glad över att jag har vänner som får mig att känna så mycket och som betyder så mycket. På gott och, tyvärr, ont.
- vs -

4 kommentarer:

  1. En stor kram till dig! Det är grymt att bli sviken av en vän....

    SvaraRadera
  2. Att bli sviken av en vän är så otroligt tungt och besvikelsen man känner går inte att beskriva. Jag har tvingats omvärdera ett antal vänner genom åren, och nu har jag kvar två stycken som står mig riktigt nära och det är personer jag vet aldrig skulle göra något för att skada eller såra mig.

    Skickar en bamsekram till dig!

    SvaraRadera
  3. Usch! Fruktansvärt när sådant händer...
    Kram till dig.

    SvaraRadera
  4. Jag tror jag vet vad du går igenom.
    Min bästa vän började ignorera mig, vara spydig och talade aldrig sanning längre.
    Nu har något ännu värre hänt, min fästmans föräldrar vill inte komma på vårt bröllop. Vi har ringt och bjudit dem TVÅ gånger och försökt förstå vad som händer. Men de bara struntar i oss och tycker det är enklast att säga upp kontakten efter ett litet gräl vi alla fyra haft. Vi orkar inte kämpa mer, det får vara så. Men det gör ont, riktigt ont.

    Men sådanna människor är egentligen inte värda energin de tar ifrån en. Man får njuta av alla de fina människor som finns runt om en istället. De som vill en väl och älskar en.

    Ledsen för din skull. Men du verkar vara en fin och snäll människa och sådana människor klarar av det mesta!
    Styrkekramar
    Christine Petersson

    SvaraRadera

Kul att du tittade in här, om du lämnar en kommentar är det lätt för mig att hitta tillbaks till dig!