2012-09-11

Städa, städa...

Barn har en tendens att samla på sig en massa skräp. En del vuxna också naturligtvis, men för barn är skräpet värdesaker. Och hur får man dem att förstå att det inte finns plats för alla superspeciella-måste-spara-unika kapsyler, kvistar, gummisnoddar, godispapper och kartongbitar?

Idag har vi vuxna haft storstädning av Mellans del av barnens rum. Stor håller ordning på sin del och blir, av naturliga skäl, ganska less på lillebror som gärna bygger lego och parkerar bilar över hela golvet. Hon är i sin tweenie-period så det sitter planscher av Justin Bieber på väggarna och det ska pyntas med sminkartiklar och sådana grejer på hyllorna. Inte riktigt samma stil som herr spara-på-gamla-toarullar.

Idag har vi åtminstone tagit bort allt riktigt skräp och plockat undan allt annat och det är så mycket trevligare. Vet att barnen uppskattar att komma hem till ett rum som liksom lockar till ny lek.

Jag är en sådan där mesig förälder som inte kastar barnens grejer när de inte är hemma, jag ville hellre prata om det eller åtminstone ge barnen en chans att själva inse att saker måste rensas här hemma. Manipulera kanske det kallas, hmpf...

I vilket fall som helst så klarar inte mitt mammahjärta av ett ledset barn som kommer och berättar att h*n inte kan hitta sin allra värdaste kartongbit och inse att det var jag som slängt den. Nepp, då får det hellre vara lite rörigt.
- vs -

4 kommentarer:

  1. Håller med dig!
    Tycker det bäddar för onödiga konflikter och trauman om man kastar saker bakom barnens rygg....
    Tänk om man själv skulle komma hem och ens absoluta favoritgrej är puts väck...
    Skräp för den ene--är en skatt för den andre...

    Tror också att om man själv får lära sig att man inte kan spara allt utan behöver sortera bort ibland, då lär man sig sakers värde.
    Att man inte bara kan Ha och ha.

    Eller nåt :-)

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En sak in - en sak ut" tycker jag är ett bra sätt att tänka. Gäller bara att efterleva det också...

      Kram

      Radera
  2. Jag skulle inte kalla det mesig, mera att du ger barnen samma chans som vi vuxna får - dvs bestämma vad vi vill ha kvar och inte ha kvar :) Jag gör likadant med Jonah.. Utgår ofta från mig själv när det gäller Jonah - t.ex vill jag att någon kastar mina saker utan att fråga mig? Nepp, det vill jag inte :)

    SvaraRadera

Kul att du tittade in här, om du lämnar en kommentar är det lätt för mig att hitta tillbaks till dig!