2012-11-19

Förbjudet ogillande & barnen lever här...

Skriver ofta om det här med att vara vuxen, kanske för att få mig själv att inse att jag är en av dem. En av oss.

Mitt hem har sedan jag fick min första lägenhet varit min borg. Min trygghet, den plats där jag får vara ifred och det mesta sker på mina villkor.

Det ligger ett stort kontrollbehov i detta som kan jag insett kan gå överstyr. Än så länge, endast i tanken. 

När Stor föddes inneslöts hon automatiskt i borgen och var från dag ett en självklar del av tryggheten. Samma sak gäller de andra två. Precis som det ska vara.

Men.

Nu är två av dem så pass stora att deras liv tar ett allt större utrymme rent fysiskt. Det är inte längre bara barnen utan nu har de vänner och ett liv som kräver sin rättmätiga plats.

Det är här jag får lite lätt panik. Det är inte längre min borg, det är vår borg och vi är fem personer som alla har exakt lika stor rätt att leva här.

Lika stor rätt och likvärdigt ansvar.

Barnen har sina sätt att göra saker här hemma och där gör jag mitt bästa för att inte vara så stelbent och alltid utgå från att mitt sätt är det bästa. Som tur är så är främst Stor en tuff tjej som inte låter mig styra på detaljnivå, hon ifrågasätter mig och jag är tacksam över det. Mitt sätt är inte det enda.

Nu till det förbjudna; hur gör man om man ogillar någon av barnens vänner? Ett ogillande som helt grundar sig på barnets personlighet och beteende? Får man känna så inför ett barn? Är det verkligen vuxet eller bara mänskligt?

Det är många tankar på min mamma och hennes känslor kring mina vänner. Jag vet att hon inte gillat alla mina kompisar men det är inget hon skyltat med och jag vill verkligen följa hennes exempel.

Barnens vänner är trots allt inte mina och jag måste acceptera att de får vara hemma hos oss. Att barnen har rätt att göra sina val utan mitt ständiga samtycke, vare sig det gäller vänner eller vilka kläder de vill ha på sig.

Jag måste släppa på kontrollen. Låta barnen formas utan mina pekfingrar.

Barnen är inga gäster i mitt hem, de bor inte bara här, de lever här. Om än tillfälligt men det är vårt hem de kommer referera till som hemma.

Vi säger ju att vi flyttar hemifrån när vi flyttar från våra föräldrar.

Ute faller snön och jag måste förlika mig med tanken att min borg ligger i det abstrakta - i kärleken till min man och mina barn.
- vs -

9 kommentarer:

  1. Helt klart bara mänskligt.. bråttas med samma tankar inför en del av mina elever. Svårt eftersom man inte får det låta märkas...

    Så länge inte ens barn far illa av att vara med personen ifråga eller barnet är elakt, utnyttjar osv så är det nog bara att gilla läget...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att höra att jag inte är ensam om det. :)

      En annan svårighet är att låta bli att söka (fler) fel på hur den här vännen behandlar mitt barn för det hade jag ju aldrig gjort om det var någon jag tyckte om. Nu är det ingen elak person, som tur är, även om jag i det fallet hade kunnat agera istället för att gå och muttra för mig själv...

      Radera
  2. Grattis, du är en vinnare, ta en titt i min blogg. :-)

    SvaraRadera
  3. Grattis till din vinst! :-)
    Blir det en matta du väljer?

    Ja du, nu har jag ju varken man eller barn, men jag tror att vi hör till samma sort i mycket av vårt tänk ;)
    Visserligen brukar min ena katt ta hem en killkompis ibland, men han är behaglig och hans matte trevlig :-)

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Är så glad, längtar efter att få inreda nya huset med fina saker och jag valde mattan. :)

      Kattpojkar är en sorts kompis jag inte skulle ha något emot att ha hängandes här hemma. ;)

      Kram

      Radera
    2. Pelle kan vara lite efterhängsen, men blir inte sur när jag säger åt honom att gå hem :)

      Radera
  4. Hmm, jag gillar int eheller barnens alla kompisar men jag brukar oftast ha rätt när dom blir ledsna och besvikna på vissa sk kompisar kram Diana

    SvaraRadera
  5. Det där med kontrollen i borgen kan jag känna igen. Jag har märkt att jag oftast vill att saker ska göras på "mitt sätt" för att jag ska veta att det blir rätt gjort, och då måste jag påminna mej själv om att det finns fler bra sätt än så. Men det är svårt så jag förstår vad du menar!

    Det där med vännerna är bara mänskligt. Ingen gillar alla människor, oavsett om de är vuxna eller inte.

    Kram, Ingrid

    SvaraRadera

Kul att du tittade in här, om du lämnar en kommentar är det lätt för mig att hitta tillbaks till dig!