2012-11-12

Vuxna födelsedagar!

När vi är barn så är vår födelsedag och julafton bland de största dagarna på hela året. För en del, inte alla naturligtvis.

För mig var min födelsedag en väldigt viktig dag och även om jag inte nödvändigtvis ville stå i centrum på ett kalas så var det nödvändigt för att få tårtfika och presenter.
Efterlängtade små och stora överraskningar inslagna i färgglada papper.

Sedan hände något. Jag blev tonåring och det blev inga fler kalas. Eller partyn. Nu skulle det firas på krogen (jo, vi var alltför unga men det var inget hinder) eller möjligtvis en hemmafest hos någon (aldrig hos mig). Det var fylla (roligt hade vi) som gällde och ungefär då slutade presenterna delas ut.

Min familj har alltid firat mig ordentligt, och mina närmaste vänner likaså men det har varit på ett mycket mer kontrollerat sätt, utan de där lätt generade glädjeyttringarna barn har på sitt storslagna kalas. Vuxet, såklart.

För att lösa den här förminskningen av födelsedagsfirandet så startade jag och min äldsta syster en tradition där vi serverade varandra födelsedagsfrukost på sängen. När vi båda flyttat hemifrån överlämnades uppdraget till den aktuella pojkvännen (vi hade alltid en, varsin alltså).
Det är fortfarande viktigt för mig att få frukost på sängen när man ska firas och därför firas mina barn på samma sätt.

När min man och jag träffades hade vi ungefär två år då det vara bara vi, sen kom barn nummer ett. De här första åren startade vi något som vi kallade Födelsedagsfestivalsveckan. Ett födelsedagsfirande som varade i sju dagar och avslutades på själva födelsedagen.

Gissa om det var underbart? Det var som en lyxig adventskalender med nya överraskningar varje dag. Då fick jag leva ut min barnsliga förtjusning i att ge och få presenter.

Sedan kom som sagt barnen och fokus flyttades till dem, vilket är helt naturligt och inget som jag vill ändra på. Däremot vill jag inte att vi föräldrar ska glömmas bort i det här. Tror att det är viktigt att barnen får se att deras föräldrar också blir glada och uppskattar en egen dag, och den, åh så viktiga, frukosten i sängen...
Jag älskar att få presenter och vill att man uppmärksammar mig när jag fyller år. Jag vill firas med tårta och ballong, att min födelsedag ska vara min dag.

Det behöver absolut inte vara några svindyra grejer, eller ens saker överhuvudtaget, det är verkligen på riktigt tanken som räknas. Däri ligger en av skillnaderna mellan vuxen- och barnfödelsedagar.
Det är troligen därför jag så gärna deltar i och anordnar tävlingar, en vinst är ju en oväntad present och det roar mig oerhört både att få ge presenter och att få egna.

Jag vill så gärna spendera både tid och pengar på att överösa de jag tycker om med roliga, fina, påhittiga och önskade presenter men det blir inte så längre. Vill ge mina vänners barn julklappar och födelsedagspresenter men det är precis så att jag har koll på mina egna barn. Tiden räcker inte till, energin sinar och ekonomin tillåter inga utsvävningar.

Istället försöker jag någon gång ibland ge en present, liten eller stor, när som helst på året. Bara för att. För sådana presenter tycker vi väl alla om?

Och det här med julklappar, det får bli ett eget inlägg...
- vs -

2 kommentarer:

  1. Åh vad bra skrivet! Jag vill också frossa i firande....vilket inte funkar så bra men önskan finns :-)
    Då förstår du precis min deppiga födelsedag i år!
    kommer att vara bitter för det tills jag blir gammal :-D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack raring! :)

      Jag tänkte på dig och den skräpiga födelsedag du fick i år, tråk!!

      Lite samma känsla då jag ett år bestämt mig för att fira nyår helt ensam. Det kändes som en bra idé till en början men när det närmade sig tolvslaget och glada tillrop hördes överallt var jag plötsligt den mest ensamma stackaren i heeeela världen... ;)

      Kram

      Radera

Kul att du tittade in här, om du lämnar en kommentar är det lätt för mig att hitta tillbaks till dig!