2013-02-14

Skev självbild?

Jag tror att jag har lätt benstomme. Ni vet sådär man i tonåren förklarade (ursäktade) sin vikt med att man hade kraftig benstomme. Jag tänker tvärtom om om mig själv nu. För jag väger inte speciellt mycket men jag tycker ändå att jag är storvuxen.

Nu jämför jag mig bara med mig själv och min vikt, ingen annans.

När jag ser bilder i tidningar, sådana där bilder på vanliga kvinnor som är nöjda med sina kroppar och visar upp sig nakna eller på andra avslöjande vis. Där jämför jag mig alltid och kan se någon av dessa som mig själv. Någon med mycket hull, bilringar, utan midja och en lång rumpa. Ja, lång.


När jag sedan frågar någon i min omgivning om det stämmer överens med hur jag ser ut i verkligheten så säger de alltid nej och skrattar. Är det lögner från deras sida eller är det jag som har en skev självbild?

Lite som när man hör sin egen röst inspelad, i mitt huvud låter jag inte alls så. Betyder det att jag ser annorlunda ut i andras ögon än i mina?

I det senaste numret av Topphälsa är en kvinna med på bild som ska träna sig till en mer hälsosam kropp. Enligt texten väger hon någonstans mellan 90 och 100 kg. Jag upplever min kropp likvärdig hennes men jag väger 30-40 kg mindre. Är det ens fysiskt möjligt att jag ser likadan ut? Är min syn helt förvrängd eller består det mesta i min kropp av luft? Eller Helium.
Tjejen på bilden har inget med texten att göra.
Anorexi har inget med tjejen som skriver att göra.
Mina barn är inte alls brydda om hur jag ser ut, de gillar mig bäst osminkad och vanlig medan jag trivs bäst sminkad och fixad. 

Jag tycker till och med att jag är fin när jag gjort mig i ordning, jag är inte ful. Jag tror inte att det svider i ögonen på dem som ser på mig, det är inte det som är grejen. 
Man kan till och med beskylla mig för att tidvis ha bra självförtroende och vara självsäker. 

Det händer att jag gillar mig själv riktigt mycket, inte så ofta, men ibland. 

Det svåraste med det här är att jag absolut inte vill smitta mina barn med min taskiga självbild. Än så länge verkar det dock lugnt och jag jobbar hårt på att inte för över mina neurotiska sidor på dem.
- vs -

6 kommentarer:

  1. Jag minns ett program (men inte namnet på det) där en tjej fick ställa sig i ett led mellan de personer vars kroppsbyggnad liknade hennes. Allt från typ 45kg tjej till 100kg tjej. Det var ALDRIG någon som ställde sig på rätt plats. Och från tvsoffan tyckte man att "nemen de överdriver bara för att" men ALLA ställde sig verkligen fel. Jag tror att mycket sitter i huvudet och att det ÄR fysiskt omöjligt att du ser ut som tjejen i tidningen (utan att veta hur nån av er ser ut!)

    Kram SuZi
    www.suziettan.blogg.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det programmet hade jag gärna sett, tycker det är så intressant hur vi uppfattar oss själva. Åt båda hållen, även om det såklart är bättre för självkänslan att tänka att man är superfin snarare än superful.

      Kram!

      Radera
  2. Du skriver så klokt. Känner igen mig som bara den. Men inte kan man vara skrämmande ful-då skulle man inte blivit gift ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack raring, vad vore min blogg utan dig? :)

      Ett alternativ är ju att våra män lider av dimsyn?

      I mitt fall är jag i åtminstone helt säker på att jag är mjuk att känna på och det är ju värt en del. ;)

      Kram

      Radera
    2. När min käre man hånglade upp, jag menar, började träffa mig efter två-tre år (då jag levde i ett annat förhållande) beklagade jag mig o sa att jag hade blivit tjock (sist han klämde på, jag menar, umgicks med, mig vägde jag typ tio kilo mindre.
      Då fällde han kommentaren som fällde mig för gott:
      "då finns det ju bara mer Camilla att tycka om"
      Ah. Den kärleken. Blind och galen.

      Nu väger han tretti kilo mer, jag vågar vägra vågen - och vi gillar liksom varann ändå. När jag tittar på honom så ser jag ju den där busiga tjugoåringen. Eller den allvarliga tjugofemåringen. Eller....ibland den vuxna stiliga goda familjefadern....
      Kärlek. Vem bryr sig om hur den ser ut? Så länge den känns i hjärtat <3 ;-)

      Kram från svammelfabriken!
      Äntligen sover den minsta!

      Radera
    3. Haha svammelfabriken, är det ditt nya företag? Spännande jobbansökningar man skulle få! ;)

      Det positiva med kärleken är ju att den är vacker just för att den är blind och kommer i alla former och jag är förbannat glad över att jag har så mycket av den varan här hemma. Bortskämd med kärlek, inte helt illa. :D

      Kram!

      Radera

Kul att du tittade in här, om du lämnar en kommentar är det lätt för mig att hitta tillbaks till dig!