2013-02-26

Två tjejer!

Det är spännande att ha två döttrar som det skiljer tio år mellan. 

Den ena har precis tagit sina första steg, hon lär sig så sakteliga att uttrycka sig tydligt och blir mer medveten om sin egen person.

Den andra är på väg in i puberteten med allt vad det innebär med förändringar, både kroppsligt och mentalt. Hon står med ena benet i barnvärlden och det andra på väg in i vuxenvärlden Det är svårt att hänga med i svängarna och jag kan knappt föreställa mig hur det är för henne.

Just den där förpubertala tiden, när alla hormoner kommer till liv, minns jag knappt när jag upplevde den. 

Stor är helt öppen och berättar nästan allt mig. Mycket och detaljerat. Jag tycker att det är kul att följa henne och är tacksam för att hon vill och väljer att dela sina tankar/känslor/upplevelser med mig.

Det kommer så många frågor, stora som små, där svårigheten för min del är att veta hur mycket jag ska berätta. Hur många detaljer behöver en tioåring egentligen? Är lite rädd att min generations barn får veta lite för mycket, lite för tidigt. 

Vi vill vara öppna och ärliga som föräldrar, vilket jag tycker är rätt, men det är en svår balansgång. Det finns ingen anledning att berätta allt även om de frågar, vad finns då kvar att upptäcka?

Jag vill inte bli mina döttrars polare. Jag vill absolut vara deras vän men i första hand mamma. En öppen, ärlig och eftertänksam mamma.

Det bästa med de här två tjejerna är att glädjen och kärleken de båda känner för varandra är så uppenbar. Det liksom bubblar fram i form av fnitter och stora leenden. 

Och att de är mina avbilder förstås.
- vs -

4 kommentarer:

  1. <3
    Dagens barn verkar inte få vara barn särskilt länge.
    Det viktiga blir för oss föräldrar att ha en fristad där de alltid får vara barn.


    Minns att alla sa när mina föräldrar skildes, att det var skönt för oss att vi var vuxna.
    Nej det tycker jag inte.
    Jag är fortfarande deras barn och avskyr att bli behandlad som en vuxen när allt man trodde var sant bara rasade omkring en.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var fint sagt, en fristad där de får vara barn. Ja, så ville jag också ha det länge, länge. Få vara liten och krypa upp i pappas famn fast jag egentligen var för stor. Det tar jag med mig. Tack.

      Kram

      Radera
  2. Visst är det häftigt hur olika dom kan vara :) kram Diana

    SvaraRadera
  3. Mums med nutellaglass(då skulle jag få ha den glassen ifred från sambon också:D )
    Ska inviga maskinen idag tänkte jag, får se om jag börjar lite lätt med vanlig vaniljglass :)

    SvaraRadera

Kul att du tittade in här, om du lämnar en kommentar är det lätt för mig att hitta tillbaks till dig!