2013-07-14

Det har gått 20 år redan.

I veckan som just gått var det 20 år sedan min pappa dog.

Vissa dagar minns man bättre än andra och i mitt fall, och många med mig, så är det de dåliga dagarna som satt djupast spår. Dagen då pappa dog är en av de dagar jag minns väl. Jag var 17 år och sommarjobbade på ett väldigt roligt ställe, hade just varit på lunch och möttes utanför jobbet av en lätt hysterisk kollega. Hon sa att min styvfar ringt hela lunchen och var på väg för att hämta mig. Det var all information jag fick, han hämtade mig, sammanbiten och tystlåten. Han sa ingenting. Jag fick röka i bilen (!!) på väg hem till mamma. Där möts vi av en tårögd mamma i trappuppgången som inte heller säger någonting. Då vaknade min panik, det var första gången i mitt liv jag sett mamma ledsen men jag hade ändå ingen aning om vad det rörde sig om. Att någon dött fanns inte ens i min fantasi.

I mammas kök sitter min storasyster och gråter hysteriskt samtidigt som hon berättar att pappa dött. Där och då var det som en smäll i magen. Varför? Hur? Nej?

Det oåterkalleliga med döden var ett faktum, jag ville inte tro det men som jag minns det så smälte det in ganska fort.

Pappa var 44 år när han lämnade oss, fem år äldre än jag är nu och det känns extra tungt när jag tänker att jag skulle lämna mina barn vid den åldern.

Numer kan det gå flera dagar mellan mina tankar på honom vilket känns naturligt. Jag saknar honom men samtidigt är det svårt att tänka sig hur vår relation skulle ha sett ut idag. Skillnaden mellan mig som tonåring och den idag 37-åriga kvinna jag är skulle med all säkerhet haft ett helt annat utbyte.

Som jag minns honom var han allvetande, allkunnande, varm och rolig. Vissa sämre drag hos pappa har jag förminskat och förskönat i efterhand, det är jag medveten om, men överlag var han en person att se upp till. 

Jag har gjort honom till morfar tre gånger om, snart fyra, och är så nyfiken på hur hade han varit den rollen. Vissa miner som mina barn gör ser jag glimtar av honom, jag ser en del av hans ansiktsdrag i mig själv och det gör mig varm i hjärtat. 

Pappa lever vidare som en del av mig, min syster och mina barn och jag är tacksam för den tid vi ändå hade tillsammans.
- vs -

4 kommentarer:

  1. Så fint skrivit! Och klart att man ska minnas de bra sidorna bäst.

    Hur gamla är dina barn? Skönt att höra att du snart "hunnit med" fyra, trots att du inte ville tänka på syskon förrän efter tre år. Jag har känt mig lite stressad.

    SvaraRadera
  2. Så fint skrivit, min styvpappa dog när han var 40 år för 21 år sen alldeles för tidigt också stor kram Diana

    SvaraRadera
  3. Det var med tårarna i halsen jag läste ditt inlägg <3
    Fint skrivet, saknad är tungt att leva med...

    Massa kramar till dig <3

    SvaraRadera

Kul att du tittade in här, om du lämnar en kommentar är det lätt för mig att hitta tillbaks till dig!