2013-09-07

Jävla bitch!

Jag och min äldsta dotter bråkar en del, det är något med oss, jag tror att vi är lite för lika humörmässigt. Hon vet exakt vilka knappar att trycka på för att få mig att explodera.

För min del grundar sig det mesta i att hon verkar tro att vi har samma roll, samma status eller vad jag ska kalla det. Hon glömmer gärna att hon är barn och jag förälder, det blir mycket "men durå" och "varför ska jag om du" och det driver mig till vansinne. Det är jag som bestämmer.

Idag var en sådan där dag. 

Hon kom hem på förmiddagen efter att ha varit på ett pyjamasparty. Allt är lugnt men det märks att hon är trött och det passar inte med våra planer. Solen skiner och vi hade tidigare i veckan bestämt att lördagen skulle bli en familj-fixar-dag. 

Vi tvättar, fixar på gården, rensar, städar och sorterar med målet att det ska bli en riktigt skön myskväll med pizza och film. Det smakar liksom ännu godare när vi vet att alla jobbat bra tillsammans.

Stor hjälper till en början till men fastnar sedan i soffan med sin mobil. Jag ber henne flera gånger att göra olika saker och svaret som kommer är som vanligt: - vänta.

Jag väntar och väntar och vi hinner bråka en del omgångar innan det går överstyr.

Nu är det ju så att jag också är trött, mer eller mindre konstant med påslaget av en veckolång förkylning som vid varje hostning gör ont i hela ansiktet, jag sover dåligt, har ont i höften och är allmänt slut.

Då kommer det: agrrrgrrr jävla bitch!

Det är flera saker som far genom mitt huvud när jag hör henne säga det.

- Hur vågar hon?
Nog för att hon är kaxig men gränsen har alltid varit högre när det kommer till fula ord.

- Hon kommer ångra sig.
Det gör hon alltid när vi bråkar men när det kommit något som är värre än vanligt mår hon såklart sämre efteråt.

- Jag har aldrig ens höjt rösten till min mamma.
Höja rösten gör Stor ofta och troligen beror skillnaden i våra olika typer av relationer till våra mammor. 

- Hon har rätt.
Jag betedde mig som en bitch, lät henne inte prata överhuvudtaget, avbröt och körde över, var onödigt arg. 

Hon sprang naturligtvis och kastade sig gråtandes i sin säng och jag tog min ilska och la mig i min. Vi gråter och sover på varsitt håll i några timmar och blir sedan sams igen. Ber om ursäkt båda två och säger för tusende gången att det måste få ett slut. Jag för min del bävar inför tonåren när det redan vid elva års ålder ser ut på det här viset. 

Vet inte riktigt hur jag ska bete mig för även om vi har en öppen och bra relation i stort så vill jag inte vara min dotters polare. Jag är mamma i första hand och den rollen vill jag ska vara tydlig på alla sätt, sedan får vi tillsammans definiera vad just vår mamma/dotter-relation innebär.

Det är så lustigt hur jag minns att jag tänkte när hon var två år: -Hur skulle jag någonsin kunna bli arg på mitt eget barn?

Det har jag lärt mig, med besked, att det inte är det minsta svårt och ibland, det erkänner jag, går det alldeles för lätt.
- vs -

4 kommentarer:

  1. Huja jag bävar inför att min treåring ska komma dit eftersom vi redan nu kommer på kant med varandra titt som tätt. Jag blundar och hoppas innerligt att det blir bättre med åren... Men jag känner som du, jag vill ha en tydlig mor/dotter roll, men det kommer nog vara svårt många gånger.

    SvaraRadera
  2. Åh fy fan vad jobbigt. Jag fasar för att jag och Oliven ska bli såna med. Jag vill vara kompis samtidigt som jag styr med en fast hand. Svårt som tusan. Man har ju liksom inte gjort det här förut!
    Bra iaf att ni kan styra upp och mötas på halva vägen och bli sams.
    Det är ju stort bara det!
    Men jag förstår din vånda. Tyvärr har jag inga tips.
    Bara att jag förstår att du kan bli arg.. för det blir jag med!
    stor kram

    SvaraRadera
  3. Hua, det är verkligen inte lätt med den här barn-föräldrar relationen ibland. Min lilla ettåring börjar redan visa trots och jag kan tänka mig att det inte blir lättare med åren. Och samma här, man vill ha en tydlig roll som förälder samtidigt som jag vill att Selma ska kunna vända sig till mig med sina problem, men jag tror inte på att bara vara kompis med sitt barn. Barn behöver ju tydliga gränser och regler och det kommer göra att det blir många duster på vägen. Men att man i alla fall blir sams och ber om ursäkt är ju det viktigaste i slutändan.

    Svar: Jag föredrar som dina barn pärlsocker men åh vad gott det lät med kardemummakakor:)Och jag tycker som du, att bakning ska vara något roligt annars brukar inte resultatet bli något bra:)

    Hoppas att du får en fin söndag! Kram kram

    SvaraRadera
  4. Men så jobbigt, dessvärre har jag inga tips :/ KRAAM

    SvaraRadera

Kul att du tittade in här, om du lämnar en kommentar är det lätt för mig att hitta tillbaks till dig!