2014-01-04

14 dagar - kroppen efter förlossningen...

Det är idag två veckor sedan bebis kom. Min kropp har anpassat sig, mjölken har runnit till och vi är från och med idag fria från gäster.

Den smärtsamma delen av amningen har gett med sig, det känns fortfarande när han tar första greppet men det har jag vant mig vid och det försvinner nog snart. Mjölkstockningen masserade jag bort på ett respektive två dygn. Hade även extra värme över brösten och det hjälpte med all säkerhet. Jag klarade mig undan feber och är så glad att det gått över.

Minibror är den första av mina barn som helst äter från båda brösten vid varje amningstillfälle. Han är fortfarande en liten kille men eftersom jag ser och känner att han äter ordentligt är jag inte orolig. Ska dock på viktkoll nästa vecka.

Av de totalt 18 kg jag gick upp under graviditeten har jag hittills tappat 12. Det känns bra. Skillnaden den här gången är att jag valt att inte börja överäta direkt efter förlossningen. De andra gångerna har amningshungern slagit till direkt, det i kombination med längtan efter att kunna äta normalt har helt tagit över och jag har varit konstant proppmätt lång tid efter förlossningen. 

Den här gången har jag fortsatt äta som innan, lite och hellre ofta. Jag blir snabbt mätt och undviker att äta bara för att jag kan, får se hur länge det håller. 

Om det visar sig att bebis inte gått upp i vikt så får jag se till att äta mer mat, töja ut magsäcken litegrann, återstår att se.

Det otrevliga och oundvikliga avslaget lever sitt eget liv. Plötsligt blöder jag massor och har samtidigt ont, får febertoppar och blir orolig. Sedan går det en dag helt utan blödning. Det är ju så att det är normalt att börja blöda färskt blod när man börjar röra på sig igen och ju fler barn man fött desto ondare gör det.

Det här är första gången jag efter en tid blött lika mycket som i början och haft feber, så visst har jag varit orolig för en infektion. Har varit i kontakt med vården men har hela tiden väntat med att åka in på kontroll. Efter två veckor blöder jag färskt blod ibland och har vant mig vid det, det gör sällan ont numer så jag hoppas att allt är normalt.

Bebis äter större delen av nätterna och jag sover med honom bredvid, ammar halvsovandes och ger honom napp. Visst är jag trött, vill inte gärna gå upp på morgonen men ser fram emot att de stora barnen börjar skolan igen. Vill försöka skapa några rutiner med småttingarna, åtminstone när det gäller sömnen.

Ryggen/bäckenet ömmar delvis fortfarande, särskilt när jag suttit ner ett tag. Jag kan åtminstone ligga på rygg numer och det är väldigt skönt. Att sträcka ut rygg och höft är befriande och ger mig hopp om att kroppen kommer återställas så småningom.

Mentalt då? Där märker jag att jag inte riktigt hunnit med. Vi har ju haft gäster och tredagarsbluesen de flesta drabbas av kom först dag nio för min del. En dag av oförklarliga tårar och allmän lågmäldhet. Just den dagen kom det nya gäster vilket naturligtvis var en dålig kombination, som tur är så kunde jag hålla mig undan ganska mycket och efter knappt två dagar var jag mig själv igen.

Idag är en tyvärr dålig dag. Känner hur jag inte har energi till mycket mer än att kramas med bebis. Känner lite av de tendenser jag upplevde med mitt första barn, det som senare konstaterades vara en post partum-depression. Det gör mig orolig men jag tänker att det ska gå bra så länge jag, och min man, är medveten om det.

Den känsla jag har är att jag vill gömma mig med bebis, ha honom helt för mig själv. Ifred liksom, han och jag. På samma sätt var det med Stor, jag mådde jättedåligt när någon annan än jag, eller hennes pappa, höll henne och de är nästan likadant nu, jag hanterar det och låter andra hålla min son men att jag nästan längtar tillbaks till BB är en liten varning.

Kanske beror det bara på att huset är fullt av andra uppmärksamhetstörstande barn? Ovanan att vara fyrabarnsmamma med en heltidsarbetande make? Där alla fyra barnen är hemma på jullov och bråkar? Det kan nog göra vem som helst lite låg, ledsen och trött.

Men jag håller koll på mina känslor, för säkerhets skull.
- vs -

2 kommentarer:

  1. Klart man får vara trött och inte ha humöret på topp när man just fått barn. Och det där överbeskyddande ... så har jag känt jag med. Nästan jobbigt att släppa från sig sina små till nån annans famn ...

    Men nu börjar snart vardagen igen och du och mini får vara hemma och mysa på tu man hand. Man behöver dom stunderna också <3

    KRAM på dig fina!

    SvaraRadera
  2. Ja, det är supertrist :( Tycker våren kan komma om vintern förblir såhär. Haha eller så vill jag ha massor med snö så man kan hitta på saker!!

    Grattis till minibror!!! :)

    SvaraRadera

Kul att du tittade in här, om du lämnar en kommentar är det lätt för mig att hitta tillbaks till dig!