2014-01-14

Helikopterförlossning - Min förlossningsberättelse!

Nej, det betyder inte att bebis roterade ut som en propeller utan precis vad det står. Min son föddes i en helikopter 600 meter upp i luften på väg till sjukhuset.

Efter att ha haft värkar i några veckor så var fredagskvällens värkar inget nytt. La oss för att sova, jag läste bok och lyckades somna vid ett. Plötsligt är jag klarvaken och känner att det händer något, ett litet knäpp och jag rusar in i badrummet. Vattnet går och det forsar rejält. Det stannar upp så jag tar en handduk och går in i sovrummet för att prata med maken, talar om att vattnet gått och så forsar det igen. 

Liten och Stor vaknar och trots att klockan bara är fyra på morgonen är de båda pigga.

Sitter på sängkanten och instruerar vad som ska hända och känner redan då att det börjar göra ont, det känns inte som regelrätta värkar utan mer en molande smärta nedtill. Får även frossa.

Klär på mig och efter ca en halvtimme sitter jag, maken och Liten i bilen medan de stora barnen får stanna hemma. Liten ska vi lämna hos farmor och farfar ungefär halvvägs till förlossningen.

I bilen börjar värkarna komma och med en klocka precis framför ögonen ser jag att det är två minuter mellan så maken ringer 112 för att se till att en ambulans möter upp oss. Värkarna gör ont men är hanterbara, de sitter i max en minut och jag hinner hämta andan mellan.

Liten halvslumrar bredvid mig och är ganska tyst. Hon verkar känna på sig att jag inte är som vanligt.

Värkarna gör alltmer ont och maken gör bedömningen att en helikopter krävs. Jag tror att jag börjar gå in i mig själv vid det läget. Maken har ständig kontakt med förlossningen och 112 och de undrar om vi ska stanna på någon av vårdcentralerna på väg in till stan för att typ föda där. Jag vill inte stanna, vill så mycket hellre vara på väg och vet samtidigt inte hur snabbt saker kommer hända. 

Vi åker hursomhelst till en av vårdcentralerna för att möta upp ambulans och invänta helikoptern som är på väg. Får gå in på toaletten och vill så gärna ha vatten, är löjligt törstig efter att andas (flåsa) mig igenom värkarna som nu kommer med 1-2 minuter mellanrum. Vattnet på vårdcentralen är ljummet och går inte att få kallt?! Så irriterande men kanske bra att fokusera på mellan värkarna.

Stannar där i kanske 10 minuter, klockan är strax efter fem, och helikoptern med en barnmorska kommer för att undersöka mig. Jag är nu öppen ca sju centimeter (efter ca 1 timme) och de diskuterar huruvida vi ska stanna, om jag ska transporteras med ambulans (45 min) eller helikopter (16 min). Beslutet hamnar på helikoptern och vi går i den 16-gradiga kylan för att lastas på.

Har flera riktigt jobbiga värkar under den 30 meter korta promenaden till helikoptern men andas mig genom dem. Maken åker iväg och lämnar Liten hos farmor och farfar och tar sedan själv bilen till förlossningen i stan för att möta upp oss där.

I helikoptern får jag på mig headset med mikrofon och läggs på en brits på ena sidan. Barnmorskan sitter vid min fotända och en sjuksköterska vid huvudändan. Det tar en stund sedan lyfter vi och jag tänker att jag ska passa på att kolla ut eftersom det är första gången jag flyger helikopter. Så blir det inte. Dels är det väldigt mörkt men främst är jag mitt uppe i ett intensivt förlossningsarbete som gör det lite svårt att koncentrera sig på utsikten.

Får rejäla värkar och försöker kommunicera via lurarna och mikrofon som nästan måste vara i munnen för att jag ska höras. Bm säger att jag ska andas och jag hör hur piloten säger att beräknad ankomst är 13 minuter. Hinner tänka shit det är länge och känner att krystvärkarna är närmare än så.

Bm rullar ner mina byxor och jag får filtar på mig, hon håller koll och säger att det inte är dags än.

Det är inte den mysigaste miljön, som en vadderat klot där det skramlar rejält, är mörkt och vi flyger. Vi flyger liksom?!

Värkarna kommer varje minut och blir bara värre, till slut säger jag att jag måste trycka på och bm håller emot och säger att jag ska göra det. Jag tar spjärn med händerna i taket och fötterna mot antingen väggen vid fotändan eller om det sitter något slags fotstöd på britsen. Vrider undan mikrofonen och skriker, krystar och skriker. Efter den första krystningen kommer bm nära och säger att jag ska andas, pressa ner hakan mot bröstet och ta nytt tag. 

Just här, i den här stunden är jag 100 procent närvarande, så fullkomligt med. Det gör så ini helvete ont men jag känner ändå hur bebis huvud sitter så långt ned att jag med en till krystning får ut det. 

Så blir det, jag tar i, skriker och pressar och känner hur halva bebis kommer ut. Tar nya tag, andas och även om jag blundar för det mesta så ser jag bm och hon är bra, lugnande, och jag tar ett nytt tag och schlopp är bebis ute.

Lättnaden är helt otrolig. Det går så snabbt att komma ut ur smärtdimman och landa i känslan av fullbordan.

Ingen bedövning, ingen lustgas och jag var så närvarande.

Får upp bebis på bröstet och eftersom det är sådant oväsen är det ingen som hör om han skriker, vi tre där bak tittar liksom på varann och honom och frågar i mikrofonerna om någon hör något. Efter ett bra tag (några minuter) ser vi iallafall hur han gapar. Han har fin färg och ser ut som en snittbebis, ren, runt huvud och alldeles slät. Visserligen är han blå över näsryggen men annars ser han inte sådär kladdigt, spetsigt nyfödd ut.

Jag håller honom i famnen under handdukar och filtar och täcker för hans öron.

Tre minuter kvar till landning.

När vi landar är jag så lugn. Inser att jag har mina vinterskor på mig och byxorna nedrullade vid anklarna. Jorå, och andra väljer musik de ska lyssna på vid förlossningen...

Vi landar och det verkar som att alla är något tagna av att vi faktiskt födde i luften. Det har inte hänt tidigare och det kommer nog dröja innan jag inser hur annorlunda det faktiskt är.

Får åka ambulans från hangaren till sjukhuset och kommer till förlossningen i lugn och ro. Väl där plockas moderkakan ut, jag undersöks och får ett par stygn efter att ha fått bedövningsplåster först.

Äntligen får jag vatten att dricka och maken kommer fram och får träffa sin son.

Bebis kommer till mitt bröst och greppar tag med en självklarhet, mycket imponerande. Jag går på toaletten och känner mig rätt skakig. Har ont i handlederna som är röda vilket jag inser beror på hur jag pressade händerna mot taket under födseln.

Vi får den klassiska förlossningsfikabrickan och jag smäller i mig mackor, cider och kaffe direkt. Känner att hungern hängt efter.

Efter en stund får jag frossa, feber och mår illa. Blir akuttrött och får varma filtar, alvedon och somnar till en timme. Under tiden undersöks bebis och det visar sig att han har blåsljud på hjärtat men i övrigt är allt tiptop. Han myser med sin pappa och när jag vaknar känner jag mig mycket bättre.

Klockan hinner bli 8-9 och vi flyttas över till ett rum på BB. Bebis väger 3680 g och är 51 cm lån, vårt största barn och helt normalstor.

Ju mer jag tänker på förlossningen i sin helhet desto mer förundrad blir jag. Det är min fjärde och helt klart den bästa av dem, trots att det var en väldigt udda lokal.

Från att vattnet gått tog det cirka två timmar tills han var ute. Det krävdes endast tre mycket effektiva krystvärkar och det allra bästa vara att jag var helt närvarande, både i den vidriga smärtan och allt som faktiskt var annorlunda. 

Dagen efter kom helikopterpersonalen till BB med ett superfint plakat med en bild av helikoptern, text över vilka som var med och en karta som visar exakt vart vi befann oss när han föddes. Det var inte bara en speciell förlossning för mig (och bebis) utan även för sjukvårdspersonalen och det känns så fint att de ville uppmärksamma händelsen. Det fanns liksom en glädje kring det hela, det var inte bara en rutinförlossning. 

Som min man sammanfattade det hela: Det var en bra final!

Det kommer nog dröja innan jag till fullo inser vidden av hur annorlunda det faktiskt var, att min yngsta son är född i en helikopter.
- vs -

19 kommentarer:

  1. Som vanligt kommer tårarna när jag får ta del av någons förlossningsberättelse.
    Tack för att du delar med dig!
    vilken fantastisk upplevelse!
    Vilken start i livet för lillebror. han kommer att bli nåt stort ;)
    Blåsljudet, är det nåt allvarligt?
    Kram ♥

    SvaraRadera
  2. Jag gråter... Så fint, så annorlunda och så starkt! ♥

    SvaraRadera
  3. Åhh! Mina tårar sprutar samtidigt som jag skrattar <3 Vad underbart men samtidigt skrämmande! Himla skönt att det gick så bra! Kraam & grattis igen <3

    SvaraRadera
  4. Näe, usch, vad jag gråter. Så himla fint. Fantastiskt och knäppt måste det ha varit för dig. Jag blir alldeles rörd. Nu upprepar jag mig, men gud vad fantastiskt.

    SvaraRadera
  5. MEn vilken häftig start på minis liv! vilken berättelse att få delge han sen. Underbart <3
    KRAM

    Ps. Trodde att alla kallade kvinnans kön "puppa", haha.

    SvaraRadera
  6. Shit vilken häftig förlossning alltså!! :) Har ni förresten bestämt ett namn ännu till lillebror? KRAM på er och vad bakade du igår? På tal om nå helt annat, haha!

    SvaraRadera
  7. Så häftigt!! Skönt att det gick så bra och så snällt av personalen att komma med plakatet, tänk så roligt för sonen sen när han blir äldre att se :)

    SvaraRadera
  8. oj vilken förlossning och vilken härlig historia och berätta, han kommer nog gilla och berätta den när han blir större. Skönt det gick bra :)

    Ja det är verkligen en svår fråga, den kommer man inte på ett svar så pang bom direkt

    SvaraRadera
  9. Wow! Vilken grej, föda i en helikopter! Fick gåshud när jag läste, snacka om drama! :D Skönt att allt gick bra mitt i allt det där *kram*

    SvaraRadera
  10. Wow, vad häftigt, blir nåt att berätta för liten när han blir större, han kommer känna sig mycket speciell :) grattis till er fina lilla kille stor kram Diana

    SvaraRadera
  11. vilken underbar förlossning! sitter här med tårar i ögonen o en stor klump i halsen.

    så otroligt häftigt!

    SvaraRadera
  12. Vad häftigt att föda uppe i luften. Verkligen annorlunda och där har ni något att berätta om när han blir större. Stort grattis till er lille och tack för att du delar med dig av en så fin förlossningsberättelse, känns nästan som man fick vara med på ett hörn där ;-)

    SvaraRadera
  13. Herregud vilken underbar förlossningberättelse! :)

    Tårar i ögonen! så fint :) många kramar!

    SvaraRadera
  14. Men oj vad spännande entre han gjorde!!

    Jättemånga kramar till er båda

    Fru P

    SvaraRadera
  15. Christina Frisberg
    WOOW!! vad häftigt/härligt/ovanligt, verkligen något utöver det vanliga, stort grattis till dig/hela familjen, ännu ett under har skett en alldeles ljuvlig liten baby har kommit till världen. <3

    SvaraRadera
  16. Alltså herregud vad jag grät när jag läste denna. Såg att min kommentar försvunnit.
    Fatta vad den lille killen kommer kunna berätta och charma världen med den historien.
    kram på er

    SvaraRadera
  17. Åh jag sitter här med tårar i ögonen! Underbart! Vilken upplevelse att berätta för honom sen haha!

    KRAM

    SvaraRadera
  18. Jag fattar inte hur jag har kunnat missa din förlossningsberättelse. Men jag är så glad att jag hittade den! Så häftig och fin!

    Kram

    SvaraRadera

Kul att du tittade in här, om du lämnar en kommentar är det lätt för mig att hitta tillbaks till dig!