2014-08-18

Att vara förälder...

När jag var liten, i mellanstadieåldern, hade jag kvällar då jag kunde gråta mig själv till sömns. Medvetet alltså. Jag tänkte på det allra värsta som kunde hända och blev så ledsen att jag grät hejdlöst.

Då var det värsta i livet om mamma eller pappa skulle dö. Jag fantiserade hur jag mottog dödsbeskedet och kände fysiskt hur ont det gjorde, som om jag övade på smärtan.
Min pappa dog när jag var 17 år. Jag brukar se mitt liv som före och efter pappas död, den jag var innan och den jag blev efteråt. Att det har format mig.

Det förvånar mig, jag var ju nästan vuxen men jag kan ändå se tydligt hur det förändrade mig. Trots att jag inte behövde pappa på samma sätt som man gör som liten.

Visst, en stor del beror ju på själva smärtan man upplever när någon nära dör. Smärtan, maktlösheten och det definitiva, oåterkalleliga med döden. Att uppleva när någon vi älskar går bort är bland det svåraste vi måste gå igenom.


Jag försöker förstå att jag har samma roll för mina barn som min mamma har för mig, eller den hon hade innan jag själv fick barn. Föräldrarollen förändras ju genom livet.

Det är en överväldigande tanke. Att jag skulle vara en av de två viktigaste personerna för fyra barn.

Det som slår mig allra mest är att jag måste vårda rollen jag förunnats, vårda och respektera den. Inte bara vara rädd för hur stor inverkan lilla jag har i deras liv.

Om jag skulle tänka samma tanke nu, vad som vore det värsta som kan hända mig idag, så får jag ett annat svar. Det allra värsta vore om jag förlorade något av mina barn. Såklart. De är de viktigaste i mitt liv. Alla fyra har en lika stor bit av mitt hjärta och om en bit föll bort skulle det lämna en irreparabel skada. 

Förhoppningen är att jag lämnar positiva spår, att mina föräldramisstag är färre än de bra sakerna. Jag älskar att vara förälder till mina ungar och vill att det ska märkas. 

Jag hoppas av hela mitt hjärta att både jag och barnen kommer se tillbaks på deras uppväxt med värme. 
- vs -

5 kommentarer:

  1. Vad fint du skriver.
    Kram till dig ♥

    SvaraRadera
  2. Fint! :) <3

    Sv; Haha ja det sägs att det syns tydligt att A är pappa till Alicia hihi, men att det inte ska synas lika tydligt på Kevin :P Kanske brevbäraren?

    SvaraRadera
  3. Så fint skrivet <3 Och så sant. Det är nästan skrämmande vilken stor uppgift man tog på sig när man blev förälder. Men också så självklar. <3
    KRAM

    SvaraRadera
  4. vad fint skrivet..
    men sorgligt också.

    kram

    SvaraRadera

Kul att du tittade in här, om du lämnar en kommentar är det lätt för mig att hitta tillbaks till dig!